Husse skulle visa oss var han jagade björn, så vi tog bilen och for iväg ut i skogen. Långt var det så en promenix hade inte varit tänkbar, sen var matte så pipig att vi hade nog inte kommit så långt. Efter att vi hade åkt ett stycke på vägen så upptäckte matte en bäck som såg ut som en vårflod.

Svartåsvalla heter den här strida bäcken, det skummade och brusade som den värsta vårflod.

Här ser man verkligen hur vattnet skummar, Svartåsvalla ligger ganska när Värmlands- och Norgegränsen.

När vi hade kommit en bra bit in i skogen så kände jag en doft, då kunde jag inte vara tyst utan startade ett litet lätt bildrev. Jag brukar göra det när det är någon doft som kittlar mig i nosen. Vi var högt upp 595 meter över havet, ingen risk att bli blöt om tassarna där om det skulle bli översvämmning. Sen ylade matte något om att vi skulle haft stora kameran med, för hon fick se en fantastisk utsikt. Långt in mot Norge såg vi och där fanns Börvägga, där visst matte att det fanns björniden. Tur att vi var så långt ifrån då, för någon björnfamilj hade i alla fall inte jag lust att träffa på.

Vi såg heller ingen björn under hela färden, det enda vi såg var en korp, ni vet en sån där stor svart fågel. Den hör till skogens renhållningspatrull sa matte. Vi var ute och åkte i nästan två timmar och ändå hade vi bara åkt nån mil, det går sakta när man åker på skogsvägar. Tyvärr så var det inga svampmarker heller men å andra sidan var inte matte ute i skogen och gick heller.

Taxkramisar.