Varför göra sig av med en hund eller katt, bara för att man ska flytta till lägenhet, får barn, nytt jobb? Nu undrar jag om man säljer sina barn också när man får ett nytt, flyttar eller det händer något annat i livet. Ser dagligen annonser om djur som säljs för något av ovanstående, jag har haft hund i större delen av mitt liv och då menar jag sen jag född blev. Min far hade gråhundar och de var familjemedlemmar även om min mor inte tyckte att de skulle vara överallt i huset, hon ville inte ha hundhåren överallt.

Jag har sen jag blev vuxen haft en hund som lossade hår, det var en rondell (flera raser) och en helt fantastisk hund. Han kom till oss eftersom han inte kunde bo kvar där han var född, han tog sig ut ur hundgården hur de än bar sig åt, det gick inte att stänga in den jycken och det var naturligtvis inte populärt. Han var nästan 2 år när han flyttade in hos oss, då hade han bott i hundgård hela sitt liv, ändå lärde han sig direkt att 1:or  och 2:or gjordes utomhus. Ludde hette han och hos oss fick han vara överallt, jag slet under ett par år ut en helt ny heltäckningsmatta med dammsugaren men vad gjorde det, ingenting. När Ludde kom till oss bodde vi i hus, sen gick flytten till en lägenhet och han klarade det lika bra, där föddes vår förste son. Luddes första kontakt med babyn, var sevärd. Min man ställde ned liften på golvet i köket, Ludde smög sig försiktigt fram, när sonen rörde sig så stannade han upp men efter uppmaning av oss, så gick han försiktigt fram och nosade lätt på sonen. Sen vek han inte från sonens sida förrän han var 3 månader, han vaktade och vakade över sonen och lät inga andra än mig och min man komma nära, om inte han såg att vi gav tillåtelse. Efter ett år i lägenhet så bar det av till hus och där bodde vi under några år och son nr 2 föddes. Ludde betedde sig likadant vaktade i 3 mån, sen var det som om han tyckte att nu är du så stor så nu får du klara dig själv. Efter några år flyttade vi igen till ett höghus med hiss, jag minns så väl första gången han skulle åka hiss, det var något skakiga ben men han lärde sig det med. Sen flyttade vi igen då vi insåg att några stadsmänniskor skulle vi aldrig kunna bli, Ludde var förstås glad när han åter kunde få vara lös på gården men jag är säker på att han hade det lika bra vart vi än bodde, för det viktiga var ju att han fick vara med sin älskade familj. Nu föddes son nr 3 och trots att Ludde var väldigt gammal så betedde han sig exakt likadant som med de övriga två. Vi hade en villa med källare och trots att det var en bra bit upp till köksfönstret så kunde han ändå hoppa upp i jämnhöjd med fönstret, detta gjorde han när min väninna kom på besök och lyfte upp den minsta sonen. Trots att Ludde älskade henne så såg han inte glad ut när han studsade upp och ner, jag var helt enkelt tvungen att släppa in honom, när han kommer in så rusar han raka spåret ut i köket och sätter sig att glo på min väninnna som hade pojken i sitt knä. Han glodde oerhört skarpt ända tills jag sa att det var ok, då tittade han på mig som om "är du säker på det matte". 

Efter att barnen blev större så ska ni inte tro att Ludde släppte på kontrollen, nej han var med dem ute och lekte vinter som sommar, vi bodde ganska nära vägen som gick genom byn, men så fort som ungarna närmade sig vägen så ställde han sig i vägen, med bredsida mot dem, medan han skällde högt för att göra mig uppmärksam på vart de var på väg. När ungarna åkte pulka i en backe som vi hade på gården, ja då var Ludde med där också. Han gick med ungarna upp i backen, ställde sig att vänta tills alla åkt ned och sen la han sig på rygg med huvudet nedåt och åkte kana ner för backen. Han var med när ungarna hade snöbollskrig och fångade bollarna i luften innan de träffat sitt mål, först hjälpte han det ena gänget och efter en stund gick han över till det andra, allt för rättvisans skull. Ludde ställde sig emellan barn som bråkade, precis som han skulle medla, den hunden var så klok så jag behövde aldrig säga vad jag ville han skulle göra, han förstod ändå, på sin höjd kunde jag vifta med pekfingret.

Det var meningen att Ludde skulle vara jakthund men det fungerade inget vidare, för vilket passkytt har tålamod att vänta till nästföljande dag på att älg och hund skulle komma tillbaka. Ludde var nämligen väldigt envis, så han sprang ikapp älgarna och vände dem, för att sedan med älgen framför sig vända åter till jaktlaget. Spåra i band gick bra men då var det tvungen att vara blodspår annars brydde han sig inte alls. Han var inte som andra på något vis, bortskämd blev han naturligtvis, både av oss och av min svärfar och även en granne. Ludde skällde inte annat än när han ansåg det nödvändigt, som om det kom någon in på gården eller när det var fara å färde.

På den här bilden är vi på semester i Norrtälje trakten och Ludde är ca 11 år, om vi hade varit så kloka att vi hade haft honom bunden den dag vi åkte hem, så hade det besparat oss massor av tårar. För när jag höll på att städa ur stugan och gubben packade bilen, ja då drar denna äventyrare iväg på egen tass. Vi letade  och ropade men insåg rätt snart att det är bäst att anmäla hundens försvinnande till polisen, så vi åkte in till Norrtälje och talade med dem, detta var före mobilens tid. I samma veva så ringde vi till tanten vi hade hyrt stugan av och hon tyckte att vi skulle stanna och leta, hon ville inte ha någon hyra för huset, utan vi kunde stanna en vecka till. Sagt och gjort, vi stannade och letade åkte miltals i trakterna och pratade med folk om de möjligtvis sett någon hund på rymmen. När veckan hade gott så var vi tvungna att åka hem, äldste sonen var så ledsen för han ville stanna och leta efter Ludde, pojken var då 6 år och han kunde inte tänka sig att lämna sin bästa kompis. Hans lillebror var för liten för att förstå men ropade hela tiden efter Ludde. På hemväg så åkte vi förbi vid polisstatioen, väl inne där så kommer en av poliserna fram och säger att de nog har hittat våran hund, han trodde att det var den som hans svärmor tagit hand om kvällen före. Poliserna tog fram en karta och visade platsen dit vi skulle åka, då såg min man att det var fågelvägen från där vi bodde, poliserna lade på en linjal och konstaterade att så var det. Om det var Ludde så hade han tillryggalagt dryga 14 mil, korsat motorväg  och större vägar, vi kunde nästan inte tro det men var tvungna att åka och titta. När vi kommer fram till gården så knackar vi på, tanten kommer och öppnar och talar om att hunden är i köket. Där satt Ludde, gisssa om glädjen var stor både från Luddes sida och från vår, det syntes att han farit illa, för han var så lortig och naturligtvis fick tanten en hittelön, för det var det värt. Hon hade sett honom när hon var ut och gav hästarna vatten, för då kom han haltandes fram och drack ilag med hästarna, hon kom då ihåg att svärsonen talat om att de letade efter en brun hund. Hon tog resolut en rem från stallet och band fast hunden, för han såg inte ut att vilja stanna, hon sa att han var utsliten men var så tydligt på väg någonstans. Han ville inte ha mat men tog tacksamt emot lite välling och mera vatten. Ungarnas och vår glädje visste nog i det läget inga gränser, jag kommer ihåg vad glada vi blev att han fortfarande var vid liv, för vi vuxna trodde inte vi skulle få se honom igen. Fast han levde ju några år till men som alla härliga hundar så hade inte han heller evigt liv, utan fick somna in dryga 14 år gammal men det är ofta som jag tänker på denna vår första gemensamma hund, en hund som abslolut inte var som andra.

Kramar från er vän.